Rent etymologiskt behöver man inte ens syssla med affärer för att vara entreprenör. Vad ordet "betyder" semiologiskt i vardagligt språkbruk är idag mer en fråga om sociolekter och idiolekter.
Situationen är densamma som den allmänna förvirringen kring ord som "proffs" och "amatör". Somliga hör en fras lösryckt i vissa sammanhang, gissar sig till dess betydelse och bestämmer sig för att denna gissning, av dunkel anledning, är sanningen, hela sanningen och framför allt "den enda sanningen". Steget därifrån är att försöka monopolisera begreppet, liksom somliga försöker hävda att "en riktig Stockholmare" är man bara om man båda ens föräldrar råkar vara födda i Stockholm.
"Entreprenör" har franska rötter. Det beskriver en person som är driftig och företagsam. Med "företagsam" menas inte en som gått till Bolagsverket eller tidigare PRV och registrerat ett företag; inte heller avser "driftig" att man har drivit ett eller flera företag eller ens ett företag alls, utan orden beskriver en personlighet som allmänt får ändan ur vagnen och t.ex. städar lägenheten eller krattar tomten utan att först behöva bli tillsagd att göra det.
Det faller sig naturligt att en sådan personlighet även ser andra saker som kan eller behöver genomföras, och åtar sig att göra dessa saker. När denna fas eller process berör att skapa eller närma sig ekvilibrium gällande någon form av imperfektion i samhället, exempelvis att börja undervisa i ett bostadsområde som har orimligt lång resväg till närmaste formella utbildningsinstitution, då börjar man också närma sig den i vissa kretsar traditionella beskrivningen av en "entreprenör".
Ur sociologiskt perspektiv innebär det att man utför någon form av tjänst (behovslösning) åt andra, ofta istället för andra eller innan någon annan har "tagit tag i" uppgiften. Därför har i vissa kretsar begreppet "entreprenör" kommit att avse främst byggmästare och specialister kring husbygge eller "VVS". Det skulle i dessa sammanhang falla sig lätt att försöka argumentera att endast en man som går omkring med skyddshjälm på sig får kalla sig "entreprenör" ("contractor").
Denna typ av monopoliseringstendenser har skapat just situationer där den vida bemärkelsen av begreppet har smalnats av extremt för att passa skråperspektiv och intressegruppers syften eller individuella syften, och har därmed medfört att många genuina entreprenörskaraktärer inte ser själva som detta. Utöver många andra exempel infinner sig exempelvis okunnighetsbaserade synsätt i form av att socialt entreprenörskap anses vara en avart till definitionen eller ett "nytt fenomen inom området", när denna form av driftighet i själva verket är "Entreprenörskapets Urmoder".
Andra får inte det erkännande som de rättmätigt förtjänar. Någon kan ifrågasättas för att vara kostymklädd och ha startat företag inom finansbranschen trots att detta bolag har vuxit till en miljardomsättning med hundratals anställda. Någon annan kan anklagas för att ha ärvt sin restaurangkedja eller klädmärkeskedja, trots att de förädlat verksamheten mångfaldigt till global skala eller i övrigt förvaltat det ytterst föredömligt. Andra kan påstås ha skapat ett eller flera pytteföretag som räknas mer som "hoppjerkande" än entreprenörskap på grund av denna storleksvärdering.
Gällande socialt entreprenörskap så bär politik, traditionell rovkapitalism samt byråkrati, exempelvis skatteperspektivet, stor skuld i hur det betraktas idag. Inställningen är att "kan man inte tjäna pengar på det, så kan det inte bokföras eller taxeras och då är det inte entreprenörskap". Somliga resonerar även att man inte ska bli kompenserad eller rik på att lösa behov åt andra; att detta är något som en socialistisk stat (läs: statsmakt) ska ha monopol på, och därmed är alla privata initiativ suspekta. Detta synsätt styrde Sverige länge i synen på entreprenörer som "småfifflare" av ett eller annat slag.
Då ordet oftast hörs i sammanhang som kan beskattas har det därför dominerats av just företagsekonomiska miljöer. Även den högt ansedde sociologen och företagsrådgivaren Peter F Drucker har definierat och beskrivit begreppet "entreprenör" utifrån detta etymologiskt snävare sammanhang.
Eftersom ett företag (i betydelsen registrerat bolag) i sig är en marknad för interprestationer så är i själva verket en intraprenör, bokförare eller städare också entreprenörer. Den kanske enda nämnvärda skillnaden i denna principiella bemärkelse ligger i att vardagligt sett och för exempelvis skatteadministratörernas skull så räknas anställda inte som "entreprenörer". Det är minoriteten bland folkningen som tar ett större personligt ansvar än anställda gör för att organisera saker i samhället och som tar större privatekonomiska risker, det är dessa som i egenföretagarforum brukar definieras som "entreprenörer". Det är också dessa karaktärer och detta risktagande som bland andra professor Drucker (1909-2005) räknar in i begreppet.
Ett "företag" i sig, etymologiskt, är ett annat ord för "initiativ", det vill säga en handling. En "företagsam" person är en handlingskraftig person. Om man ska leka språkpolis så är alla driftiga personligheter som sagt entreprenörer. Om man ska diskutera formella definitioner och traditionella affärsammanhang, särskilt gällande akademisk företagsforskning eller privata forum och tidningar för egenföretagare, så är en entreprenör någon som försöker bygga upp en affärsverksamhet eller redan har gjort det. Varken mindre eller mer.
Prenumerera