Den mest förbisedda anledningen är att evolutionär produktutveckling faktiskt är det mest ineffektiva sättet att utveckla. Vilket får till följd att resultatet långt ifrån blir optimalt. Det beror på att varje nytt steg eller ny del i första hand måste passa till senast föregående, alltså de aktuella förutsättningarna. Och med facit i hand är det sällan den bästa turordningen. Jämför med att lägga pussel och förväxla himmel och hav eftersom alla bitarna från början inte är uppe på bordet.
Översta figuren visar hur resultatet blir om vi på förhand vet vilka delar som skall ingå i vår produkt så att de kan ordnas logiskt (i rät linje). Och därunder hur det kan bli utan den möjligheten.
Nästa anledning är att det inte finns några ideala produkter. Alla typer inklusive tjänsteprodukter, har både målinriktade komponenter, funktioner, dimensioner osv. (= mål ). Men dessutom komponenter, funktioner, dimensioner osv. som gör det möjligt, men är belastande (= medel). Som exempel tillhör tråden i en glödlampa kategorin mål. Medan glasbehållaren med vakuum är ett medel som är ömtåligt, varmt och har en viss storlek för att leda bort värmen. Därför påverkar i sin tur armaturens utformning osv. Ofta måste även önskvärda egenskaper regleras, som trådens intensiva lyskraft i matta glödlampor (=motmedel).
Figuren visar hur resultatet kan bli om vi dessutom måste ta hänsyn till och minimera, eliminera, eller kompensera för komponenter, funktioner, dimensioner som är medel, och inte i linje med vårt mål.
Och sista anledningen är om synbarligen optimala produkter, trots det har en låg andel mål jämfört med medel (inklusive motmedel). Därmed inte sagt att ett ofördelaktigt resultat visar på en dålig produkt. För alla medel/motmedel har helt säkert sina berättiganden i just det sammanhanget. Och jag har till och med stött på världsledande produkter som uppvisat en förvånansvärd hög andel medel och motmedel.
Att utveckla ”perfekta” produkter är bland det svåraste, för vi blir lätt hemmablinda då vi varit inblandade/följt en stegvis utveckling från framgång till framgång, genom att vi löst problem som det oftast handlar om. Å andra sidan lär det vara det mest framgångsrika, då man får mindre konkurrens genom att närmast överrumplar rivalerna på marknaden. För övrigt lär det vara en österländs specialitet med Japaner som tydligt exempel.
Figur (Vy A-A) visar att vi trots medel och motmedel tycker att produkten är optimal och logiskt (rätlinjig).
Sammanfattningsvis bygger varje steg i utvecklingen vidare på det vi redan har utvecklat. Detta oavsett om tidigare steg inte kommit i rätt ordning eller inte varit perfekta. Det verkar riktigt i det korta perspektivet och logiskt i efterhand, men är inte optimalt i det långa perspektivet. Precis som för ”den kokta grodan” *.
Det kan verka förment av mig att påstå att just våra produkter inte är fulländade efter flera år av kontinuerlig utveckling. Men det är i det närmaste omöjligt att själv inse utvecklingsmöjligheter, eftersom varje försök att tänka nytt ytterligare cementerar den motsatta uppfattningen, enligt en av världens främsta experter inom området tänkande. I bästa fall så tillgriper vi trots det någon metod, som delar upp vår produkts komponenter i funktioner och hittar alternativa lösningar. Vilket resulterar i att den nya produkten gör samma sak som den gamla, men på ett annat sätt.
Vi måste således vara beredda att förändra vårt arbetssätt om vi verkligen vill förbättra vårt utbud av produkt, vilket inte är självklart har jag förstått. Undersökningar visar nämligen att det är ”mycket snack och lite verkstad” som det heter, men inte utan anledning. För ”Att förverkliga en idé på det sätt som man vanligen gör är enligt min uppfattning ett slöseri med energi, pengar och tid” enligt Nikola Tesla. Och jag vet att det är både dyrt och riskabelt, så jag skall visa på ett alternativ som jag inledningsvis lovade. Utan att låsa mig vid rubriken så lutar jag åt att kalla det ”INNOVATION 2.0: efterklok före”. Men avfärdar det inte på förhand, för principen är känd och använd i flera sammanhang under många decennier. Så fundera i stället på om, och i så fall hur, bättre framförhållning skulle påverka utvecklingen.
* Den kokta grodan är en metafor, om hur en levande groda läggs i en kastrull med kallt vatten, som man värmer så sakta att grodan inte märker att den blir kokt. Berättelsen visar faran med att många små (logiska) steg, kan utvecklas till något som vi aldrig skulle accepteras om vi såg vart åt det ”barkade”.
Författad av Conny Ohlsson.
Har du synpunkter, mejla gärna mig på ao@glesband.nu
